Historia


Den Kraniosakrala terapin har utvecklats från osteopatin, en behandlingsform från USA som syftar till att återställa kroppens rörelsefrihet. På 1920-talet fann osteopaten Dr William Sutherland, att skallbenen var designade för att kunna röra sig i relation till varandra. De olika segmenten kan rubbas och fastna i fel läge och därigenom påverka hjärnhinnorna samt hjärn- och ryggmärgsvätskan. Utifrån dessa upptäckter utvecklades den kraniella osteopatin.

I mitten av 70-talet, upptäckte Dr John Upledger, när han skulle assistera vid en nackoperation, att den hinna som omger ryggmärgen pulserade. Han forskade vidare och fann att det centrala nervsystemet, dvs. det kraniosakrala systemet (från kraniet till korsbenet, sacrum), har en egen rytm och puls precis som hjärtat och andningen. Ett pulsliknande flöde av ryggmärgsvätskan från hjärnans hålrum ned till korsbenet, den kraniosakrala pulsen, resulterar i en vidgning, som skapar en rörelse i huvudet, ryggkotorna och korsbenet med en frekvens av 6-12 pulser per minut. Rörelsen uppstår vid produktion och absorbtion av ryggmärgsvätskan. Efter denna forskning växte termen Cranio-Sacral Therapy fram.

Man bevisade vetenskapligt att det kraniosakrala systemet existerar och att kraniosakral terapi är ypperlig vid dysfunktioner av hjärna och ryggmärg. I USA och England används denna behandlingsform  inom sjukvården vid olika slags kroniska tillstånd.

I slutet av 1980-talet kom metoden som egen behandlingsform till Sverige.